Insikter och tankar kring behandling från terapeutens blogg

Insikter och tankar kring behandling från terapeutens blogg

Hur är det att jobba som terapeut?

Vi bad terapeuten Märta Lindqvist dela med sig av sina insikter och erfarenheter. Resultatet blev uppskattade ”Märtas blogg” som höll igång mellan 2015 och 2017, en period full av äventyr och internationella samarbeten med ryttareliten.

Vi har samlat alla inlägg på den här sidan

Den massage jag utförde i 15 år innan var väldigt effektiv. Det var inga problem att få kunder. Men min kropp klarade inte mer

Ersätter man händerna med en maskin?

Är maskiner och verktyg till för att ersätta händerna? Är allt jag lärt mig nu värdelöst om jag har en maskin?

Nej och Nej säger Märta Lindqvist som berättar om sina erfarenheter från att använda händer och behandlingsmaskin.

Flera gånger nu har jag stött på ett stort motstånd mot att ”ersättas av en maskin”. Den känslan är nog naturlig och jag kände en minimal, men ändå närvarande ångest över att lägga om gamla rutiner och byta teknik i mina behandlingar.

Den känslan var väldigt svag hos mig därför att jag ju köpte maskinen för att den fått bort alla mina egna fysiska bekymmer som nacksmärtor, stelhet, tinnitus pga spänd nacke, ömma höfter, låsta skuldror, migrän ibland osv.

Det krävdes alltså ingen övertalning för att skaffa en egen maskin, men ändå tar det emot att byta rutiner. Människan är ett vanedjur.

Kanske framför allt ett vanedjur med ett ego som talar hela tiden…

För det är en sak till som spelar in. Det ligger en stark identitet och glädje i att vara unik, att vara den som kommer med magiska händer och läker andras smärta.

Det är klart att det startar en oro med tanken att det jag nu gör med mina egna händer och är speciellt för just mig, som jag lägger mycket kraft, koncentration och träning bakom, i stället ska utföras av en maskin.

Jag fick höra på en massageutbildning där vi berättade om maskinen att:

– Jaha, så det vi lär oss är meningslöst nu då?

Nej nej nej. Backa bandet.

Allt vi lär oss om kroppen, alla anatomi vi läser, all känsla vi övar in i våra händer är superviktig!

Själv ser jag händerna som mitt viktigaste instrument. Jag är också konstnär och illustratör och i princip allt jag är bra på är beroende av mina händer. De är alltid viktigast.

Med händerna känner jag efter strukturer, spänning, seghet i vävnader. Är det kyligt och avstängt, varmt och överaktivt. Svampigt och svullet. Ligger de där höfterna rätt? Det krävs tränade händer för att bedöma och känna in hur en annan kropp mår.

Men sedan är jag också rädd om mina händer.

Jag ser inget större värde i att stå och nöta på andras spänning dag ut och dag in tills axlar, handleder och tummar är utslitna.

Den massage jag utförde i 15 år innan var väldigt effektiv. Det var inga problem att få kunder.

Istället tog det stopp i att min kropp inte pallade att stå och jobba loss andras spänning.

Dessutom var då kvalitén på behandlingen beroende av min energinivå. Var jag trött, lite hängig, svag, så räckte inte min egen kraft till för att komma igenom de där största kallbloden, de där stora fabriksarbetarna med stenhård rygg.

Just då insikten om att det här jobbet börjar ha nått sin tidsgräns för mig och tummarna dessutom var rätt slitna och inflammerade – då kom jag lägligt nog i kontakt med maskinen. Min nacke gjorde enormt ont då på grund av allt jobbande på höga hästar och böjd över en massagebänk.

Gammal whiplash och flera fall av häst kombinerat med en lång hals och överrörliga leder gjorde att ingen annan behandling, massage, kiropraktik eller övningar bet på spänningen. Men maskinen trollade bort den på en behandling.

Valet var då rätt enkelt och egot som sa ”men min egen fenomenala teknik i massage då, är den inget värd nu då?” var rätt enkelt att skjuta åt sidan.

Fast jag fortsätter ändå massera.. I princip alla människokunder som lägger sig på bänken avslutar jag med en genuin svensk massage, men en kort sådan. Den är då skönare, sträcker ut det sista som maskinen släppt och ger en djup känsla av att ha blivit uppmjukad och utsträckt.

Hästar masserar jag mer sällan. Dessa djup blir berörda mest hela tiden och har faktiskt inte valt att få en massage. Jag upplever att de ofta helst inte blir så mycket klämda på.

Vissa älskar det, men oftast tycker jag hästar mest uppskattar massage på riktigt just där de är väldigt spända.

Några hästar har dessutom vägrat all manuell behandling (från alla som provat) då deras integritet säger ifrån, de vill inte bli fingrade och klämda på.

Men maskinen har de accepterat direkt och i stället för att kämpa emot har allt motstånd släppt och de sänkt huvudet och bara njutit.

Alla vill inte bli berörda av en annans händer. De flesta människor älskar det, jag tror till och med att största orsaken till massage är att få bli ompysslade och berörda, förutom att få bort den där smärtan.

Så därför jobbar jag med massagen på de flesta människor, och även de hästar som behöver det.

Men grovjobbet, det där som sliter, får maskinen sköta.

Den kommer åt spänning som jag aldrig kunnat lösa med manuell teknik. Nervsystemet släpper inte helt efter för tryck och töj, men maskinen kan den inte hålla emot. Mild men effektivt lossas gamla låsningar och inbäddade gamla kroppsminnen av skada.

Med massage drar vi i korta muskelfibrer och bindväv som kroppen signalerar åt ska hålla kontraktionen kvar, med maskinen släpper det ”av sig själv” och ger då sällan smärta och ömhet efteråt.

Vissa tänker att de kanske bör skaffa en maskin eller annan utrustning för att ”locka kunder” – men då läser jag in ”lura kunder” att anlita den med mest grejer tillgängliga.

Oavsett vad man gör för marknadsföring och hur det ser ut så tror jag ändå att resultatet och känslan kunden får under besöket väger tyngst.

Jag tror inte hästägare alltid är så ytliga eller lättlurade att de väljer den med dyrast utrustning, utan att det ändå är en fungerande rörlig häst den är ute efter och gärna betalar för.

Viktigast för mig är fortfarande att hjälpa kunderna på bästa sätt, och att orka göra det under lång tid.

Helst utan att riskera någon skada på vare sig mig eller kunden, med milda metoder som hjälper kroppen läka och återfå rörlighet och energi.

Hästarna tycker oftast att det är mysigt nog med kli, klapp och smek, inte att en människas händer drar i deras ömmaste delar. Då ömheten släppt eller det bara är stumt och hårt, är massage oftast superskönt!

Men händerna är alltid viktiga, de är instrumentet som lär känna kroppen som ska arbetas med. Ögat är viktigt med givetvis, men i slutänden är det händerna som bekräftar det ögat sett, och till sist använder jag vågorna för att lossa på den spänning och stagnation som orsakar rörelsestörningen eller smärtan.

Hälsningar Märta Lindqvist

Den vackra och nervösa hästen arbetade så fint efter behandlingen att jag fick gåshud och nästan en liten tår i terapeut-ögat.

En utflykt till Rolf Göran Bengtsson i Hamburg

I början av förra veckan åkte jag, Ivar Bohlin och Hans Bohlin till Rolf Göran Bengtssons anläggning i Tyskland.

Med oss hade vi några behandlingsmaskiner för att visa hur behandlingen fungerar på häst. Rolf Göran har ju redan provat på behandlingen för egen del då han var skadad för ett par år sedan, men han hade ännu inte fått se hur det fungerar på hästarna.

Vi började med att besöka hans frus anläggning och fick tillfälle att se lite hoppning direkt vi kom in i det vackra ridhuset. Evi red, en mörk snygg häst som skulle få lite teknikputs inför Flyinge till veckan och innan Rolf Göran flög till Qatar med hingsten Casall…

Vi diskuterade lite ridning och form i allmänhet och berättade lite snabbt hur behandlingen fungerar och vad man kan förvänta sig. Planen blev att behandla den hästen och sedan köra till Rolf Görans stall för att behandlar ytterligare några hästar där.

Den mörka vackra hästen såg lite styv ut i sin överlinje och beskrivningen av Rolf Göran var också att ”Jag kan rida den rund och det håller ett tag” men andra ryttare har svårare med det. Vi var överens om att det optimala ju är att få hästen så lösgjord att det inte ska behövas en så exakt och kraftfull teknik och ryttarkapacitet för att få till den där rundningen, hellre ha den mjuk från scratch för att skona leder och senor.

Hästen fick en behandling med maskinen samtidigt som några av människorna i stallet fick den ena och andra krämpan behandlad av Hans. Reaktionen hos hästen var bra, den vilade, hjälpte till och avslutade med en lång serie gäspningar.

Sedan behandlades en nervös och spänd häst som rids av en annan ryttare och även den skulle till Flyinge. Problemet enligt beskrivning var hög spänningsnivå, svårt att runda sig och arbeta lugnt och en tendens att knipa ihop bakdelen och slå bakut.

Det var en otroligt vacker men känslig häst, som förmodligen bara på grund av sin rörliga exteriör byggt upp en hel del spänning i hela överlinjen och över gluteorna. Den fick en rejäl behandling och tog emot det fint. Annars brukade visst veterinärer jagas ut och behandlare få sina smällar.

Dagen efter fortsatte behandlande av både personal, ryttare och flera fina hästar. Responsen var väldigt positiv. Ryttare kom ut ur ridhuset en efter en och sa saker som ”oj vad jag satt djupt på hästen idag, rätt ner bara!” och ”den här var fin idag”.

Den vackra och nervösa hästen arbetade så fint att jag fick gåshud och nästan en liten tår i terapeut-ögat. Den var rund, rörde sig välavvägt och harmoniskt. Ryttaren ropade uppifrån sadeln att den kändes väldigt fin!

Nu återstår att se om de behandlade hästarna gör bra ifrån sig på tävlingarna. Jag kommer i alla fall försöka hålla koll på resultaten. Det blev en riktigt fin resa med intressanta samtal med en av de allra bästa ryttarna det går att träffa! Och övriga ryttare och personal är proffs ut i fingerspetsarna och lämnar ingenting åt slumpen. I den miljön behövs inga råd, bara göra sitt jobb och sedan njuta av att se de andra göra sitt.

Men som alltid, en häst är en häst. De får samma spänningar, små känningar och muskelpåverkan som de flesta andra som tränar hårt. Där går det att göra en skillnad och det är hur roligt som helst!

/Märta

Djupvågsbehandling – vad för resultat kan jag förhoppningsvis få?

Svar på frågor om Djupvågsbehandling för hästar

Häromdagen blev jag intervjuad av en tjej för ett skolarbete och när jag skickat iväg svaren tänkte jag att det kanske är fler som undrar över samma sak.

Då jag behandlade med enbart massage var målet att minska smärta, öka rörlighet och massera bort stela partier i muskler – och så klart göra en behandling som får mottagaren att må bättre.

Djupvågen har samma mål men fungerar på ett lite annorlunda sätt.

Målet är alltid att minska smärta, öka cirkulation, göra vävnader mjukare och lättare utan spänning och bindningar i fasciahinnor.

Jag brukar söka efter spänning och förtjockning med händerna och genom att trycka lite och testa hur leder rör sig och hur ryggen sviktar på en kund. Jag stryker och känner på huden och hur konsistensen och temperaturen är. Är en del stum och kall? Eller hård och varm? Det kan säga mycket om hur hela kroppens balans och problem ser ut.

En större del som är kall och stel, kan orsaka att en annan del överansträngs och blir inflammerad.

Så med behandlingsmaskinen behandlar jag framför allt för att få loss full rörlighet i de delar som måste fungera och röra sig, så att de överansträngda delarna får vila och kan läka.

Behandlingsmaskinen jobbar med vibrationer, eller pumpande rörelser

Behandlingsmaskinen jobbar med vibrationer, eller pumpande rörelser som sätter igång en vågrörelse i mjukdelarna – så kallade djupvågor. Maskinen ändrar hela tiden hastighet och frekvens och ”lurar” på det viset nervsystemet att släppa upphakningar.

Många går med spänning i samma delar år efter år, de kan ha upphakade nervsignaler som hela tiden stimulerar musklerna i ett område att hålla kvar sin kontraktion. Med vågorna kan man få de här signalerna att stängas av och då släpper sakta spänningen av sig själv, utan massage och stretch. Men för att få maximal effekt brukar jag även töja lite och massera kort för att länga ut muskler och bindväv lite extra.

Vibrationer sägs också stimulera vätskan inne mellan fasciahinnor så att deras glidande funktion ökar. Man har sett vid obduktion att hästar som varit skadade i en del av kroppen har bindningar och förtjockningar i kroppsdelen kring skadan. Så man kan tänka sig att Djupvågsbehandling ökar möjligheten att läka ut skador och förebygger skador om dessa bindningar släpper och flödet av vätska genom fascians små hålrum ökar.

Om vätskan minskar, hinnor klibbar ihop och även leder klibbar samman och låser sig så kommer det ge både smärta och sämre funktion och den delen skadas så klart lättare.

Orsakerna kan vara många. Ibland är det en akut skada som sätter igång en negativ process men oftast är det nog långvarig överansträngning och mjölksyra som skadar mjukdelar och på sikt bygger upp spänning i muskler.

Jag har sett att hästar som underpresterat ofta har haft en tuff unghästperiod eller en hård träningsperiod bakom sig och låst ihop kroppen. Den spänningen är svår att komma ur utan hjälp. vågorna är så skonsamma men effektiva att det är det hittills skönaste och mest effektiva hjälpmedlet jag provat för att släppa på spänning.

Kunder berättar även om att de plötsligt får flöde och cirkulation i händer och fötter om de fått behandling i axlar och ben. Så det kan öppna upp hela kroppen. Det är bra att gå igenom hela kroppen för att fö maximal balansering och släpp och ryggrad och bäcken/nacke kan lägga sig rätt.

Många gånger är det en kort utsida som drar rygg och nacke/bäcken snett, och manipulerar man känns det bra en stund innan lederna låst sig igen. Om man behandlar bort den korta utsidan och får fascia och muskler att slappna av och bli mjuka och elastiska igen så kommer ryggraden automatiskt att sträva efter balans och räta upp sig. Det är viktigt att behandla både fram och baksida, höfter, höftböjare samtidigt som rygg, för att inte skapa mer obalans genom att släppa på en struktur bara.

Vi har massor av exempel nu på hästar och människor som kommer ur smärta och stelhet, men en sak som stör läkning och resultat är hög inflammationsgrad. De som har autoimmuna sjukdomar eller problem med genomsläpplig tarm kan svara sämre. Det är tex glutenintoleranta, reumatiker, sköldkörtelsjuka. Deras kroppar är upptagna av inflammationen och nervsystemet är inte helt friskt. Då kan det ta längre tid eller krävas att man jobbar med att sänka inflammationsgraden samtidigt. Det kan även finnas näringsbrister som stör läkningen och svaret på djupvågsbehandlingen

Hoppas det var ok svar på frågorna!

Hälsningar Märta Lindqvist

Maria Hagman Eriksson, hade blivit inbjuden av Dubais kungahus för att delta i den tuffa HH Sheikh Mohammed bin Rashid al Maktoum Endurance Cup.

Ökenresan – HH Sh. Mohammed bin Rashid Endurance Cup

Jag skulle åka till Västerås för att behandla hopphästar med behandlingsmaskinen och hoppade in i bilen på Arlanda en måndag förmiddag.

”Vad tror du om att åka till Dubai?”

… var den första frågan jag fick. Svaret kom rätt snabbt så där strax före jul, i mörka kalla december. Ja!

Maria Hagman Eriksson, distansryttare och tränare av galopphästar, hade blivit inbjuden av Dubais kungahus för att delta i den tuffa HH Sheikh Mohammed bin Rashid al Maktoum Endurance Cup. Ett race i öknen på 160 kilometer och ungefär 250 deltagande ekipage.

Jag har aldrig behandlat en distanshäst och knappt sett en på nära håll. Det finns väldigt få tävlingar i Norrland och trots att jag behandlat alla möjliga typer av hästar i femton års tid har jag aldrig stött på en distanshäst. Arabhästar däremot är jag rätt van vid och har en egen sedan fjorton år tillbaka.

Efter att hopphästarna fått sina genomgångar i Västerås letade vi oss upp mot Salatrakten för att hälsa på Maria och titta på hennes häst, MZ Maymoon, för en första behandling och diskussion av upplägg på en resa till öknen!

Maymoon, eller Moen som han kallas, kändes fin, men som oftast fanns det lite spänningar att jobba med, det är ju rätt många mil som de benen sprungit för att ta sig till den nivå de är på. Det blev bestämt att jag skulle åka till Dubai i tid för att hinna ge en till behandling innan loppet och sedan om reglementet tillät behandla i de obligatoriska vilopauserna mellan varje etapp.

Jag hade då ingen aning om hur ett distanslopp går till och allt var väldigt löst planerat.

Det var först morgonen efter ankomst och en timmes sömn jag började bli insatt i rutinerna inför loppet. Jag blev hämtad av teamet som dittills kommit på plats, dvs Maria, hennes syster Kristin och chauffören som var anlitad av shejken för att köra runt teamet under tävlingsveckan. Vi åkte en timme rätt ut i öknen till karantänstallarna som låg utspridda en bit ifrån Endurance Village, anläggningen där hela tävlingen sker. Där fanns lounger för shejkerna, sekretariat, grooming areas, kyl-depå, veterinärportar, restaurangbufféer och en hel massa vakter. I luften surrade helikoptrar och runt de utmärkta träningsslingorna körde bil efter bil med folk som höll koll på att alla höll sig inom tillåtet område.

Vi tog ut hästen på en morgonpromenad längs slingan och mötte det andra svenska ekipaget som också var ute på en träningsrunda. Det var Anette Eriksson och Sharjaklaan.

Jag hade tänkt stå och behandla hästen i stallet och hjälpa till med diverse, men då bara ett par tre stycken kring varje häst fick skriva in sig och ha tillträde till karantänstallen blev jag fast utanför grindarna och hade rätt många timmar sittandes i en plaststol bland övriga medhjälpare utan armband. Jag fick visa maskinen för en del nyfikna deltagare och pratade med chefs-stewarden som verkade ha koll på allt kring tävlingen.

Han kunde tyvärr inte tillåta någon form av behandling med en maskin utan ok från utlandsdelegationens veterinär. Det vi kunde göra var att behandla på det gammaldags viset, manuellt med djupmassage och stretching. Moen fick gå ut från området och vi gjorde en behandling på parkeringen inför några nyfikna åskådare.

På kvällen var det presskonferens där loppets sponsorer pratade om tävlingen, prisbucklan avtäcktes och det bjöds på buffé som inte gick att klaga på, med chokladfontän och extra allt.

Efter presskonferensen var det dags för galopp på Meydan Racetrack som ligger intill Meydan Hotel där alla ryttare var inhysta. Jag skyndade hem till mitt hotell för att byta om från ökendammig terapeuttröja till något mer passande för galopp från vipläktaren.

Under presskonferensen hittade vi chefsveterinären som var ansvarig i hotellobbyn och fick grönt på att behandla med maskinen. Han tittade, kände på maskinen och konstaterade att det var en mild och ej aggressiv behandling, som enligt honom kan användas tätt innan tävling och under tävlingsdagen!

Med det beskedet körde vi en längre behandling på fredag morgon och en kortade på fredag kväll, på vänster bog som visat sig sitta fast lite mer än den högra.

Planen var att sedan kort behandla bakdel och rygg i pauserna under loppet, då hästarna lätt bli stumma av att galoppera så länge i den djupa sanden.

Till det här loppet var runt 55 ekipage från hela världen inbjudna. Fascinerande att få se en helt ny sport och de speciella kännetecken och rutiner som utarbetats för att optimera hästens och ryttarens prestation!

Detaljer som hur hästarna klipps, till de hennafärgade benen på de flesta arabiska hästarna (för att sanden ska glida av de glatta stråna), hur de talkas under sadeln och ges dropp innan tävlingsdagen för att undvika uttorkning.

Under fredagen tog förberedelserna fart rejält och det flyttades utrustning, hästen gick igenom förbesiktning (utan anmärkning) och foder och vatten bars fram. Stora säckar is levererades sent på kvällen för att användas till att kyla vattnet i de stora tunnor med vatten som varje häst var tilldelad för kylning. Nu hade Marias bror Anders och mamma Lena anlänt med för att grooma under tävlingen.

Varje häst beräknades göra av med 600 flaskor vatten, vilket skulle köras fram och staplas upp i groomingområdet, redo att sedan staplas in igen i bakluckan för att kunna köras ut under loppet och serva ryttaren med hela tiden. Vattnet hälls alltså över hästen i farten, för att få maximal kylning hela sträckan. Rätt många flaskor att plocka från banan sedan…

Tävlingen rids i fem slingor med veterinärkontroll och obligatorisk trettio minuters vila inne på endurance village-området mellan varje. Då hästen fått ner pulsen under 64 slag per minut går den in i en veterinärport (rätt port av tio möjliga) för kontroll och upptravning, för att antingen diskvalificeras för oregelbunden gång, dåligt allmäntillstånd eller godkännas att fortsätta. Efter att pulsen godkänts stannar klockan och därefter följer vilan. Det är en del att hålla koll på för medhjälpare och ryttare, som planerat var och ens uppgifter i detalj innan.

Jag behandlade de som ville prova maskinen under tiden det blev väntan i groombåset. Det delades av de två svenska lagen och jag fick äran att hoppa in och hjälpa till lite där med. Rätt spännande att få i uppgift att hålla koll på grejer man inte har en aning om hur de fungerar egentligen… Men det gick bra!

Dråpslaget för hela resan, och ett rejält antiklimax efter en lång dag med förberedelser och upptrappad stämning, kom sent på fredagen.

En ur tävlingsledningen kom fram och meddelade att Maria inte fick ställa upp i tävlingen på grund av att hon är gravid. Trots att en hel hög med papper var påskrivna och inskickade i tid och hon fått ok att ställa upp innan hästen lämnade Sverige, hade nu någon kommit på att UAE´s lagar går före FEI´s lagar, och således får inte en gravid kvinna rida en endurancetävling.

Efter det beskedet följde oändliga diskussioner mellan alla inblandade och försök att lösa situationen. Om Maria skulle kunna hitta en läkare inne i Dubai som var villig att skriva under på att det var ofarligt att rida 160 km kunde det gå. Den utsikten var rätt liten kl 23 på kvällen så nästa steg var att från en lista av godkända ryttare som fått sin häst struken hitta en ersättare. Målet var att hästen skulle kunna genomföra loppet!

Till slut fick Maria, genom att visa listan för funktionärer, tag i numret till en Dubai-ryttare som fått hästen struken i förkontrollen, och hon lovade komma morgonen efter.

Vi åkte sent om sider hem till hotellet och fick tre timmars sömn, innan det var dags att kliva upp klockan tre igen för att köra loppet! Så tidigt på morgonen var säkerheten inte lika hög, så jag följde med in för att hjälpa till att mocka och fixa lite. Hästen flyttades till tävlingsplatsen och vi följde efter.

Ryttaren dök upp strax innan start men ville inte kliva upp och ens prova utan att byta bett. Maria sprang iväg och fick tag i det önskade bettet som var en jaktstång som Moen aldrig provat förr. Han kastade rätt mycket med huvudet vid förhållningar och var rejält på tårna då ryttaren klev upp. Tyvärr tog bettbytet så lång tid att starten hann gå och travandes mot startlinjen var de redan sju minuter efter övriga ca 250 ekipage. Lätt att bli taggad och het då…

Vi kastade oss i bilen som skulle följa hästen längs banan och serva med vatten men fick tvärstanna efter några hundra meter då ryttaren klivit av. Maria sprang ut och pratade peppande med henne och fick veta att hästen kändes för pigg. Hon klev dock upp igen och rullade efter en stund på i fin galopp och tog in på sista gruppen hästar. De la sig i rygg på en lämplig häst att följa med framåt men efter ungefär nio km totalt tvärstannade ryttaren och vände om, satt av och bröt. Hon orkade inte och tyckte sig inte ha kontroll.

Där och då gick all luft ur allihopa och insikten om att det var kört sjönk in. Det var bara att ta sig tillbaka till tävlingsbasen och packa ihop. Medan övriga ryttare skulle rida precis hela dagen. Jag höll mig vid kylningsområdet och kollade in täthästarna då de kom in en efter en och gick igenom veterinärkontrollerna. Själva loppet gick att följa på storbildsskärmar lite överallt på anläggningen. och då helikoptrarna började surra i luften visste man att tätgruppen var på väg in efter en till runda.

Annelie Eriksson och Shajfaklaans team jobbade på och klarade loppet jättefint! De blev bästa nordiska ekipage!

Oerhört frustrerande att se hur all uppladdning. som tränaren och hela teamet gjort så bra, föll på det där viset. Men för min del var det en otroligt häftig upplevelse att få vara med som extra-groom och lära sig lite om hur sporten går till. Det var även fint att få maskinen godkänd på den nivån och att se hur fin hästen var.

Maria sa två dagar innan loppet att det nästan är så att man inte törs tro på det själv:

”Hästen har känts så fin på sistone att jag börjar tro att det är inbillning.”

Det är inte första gången jag hört de tankegångarna och haft dem själv: Att det kan kännas så lätt och att förväntningarna om hur svårt det bör vara får tankarna att vända till något negativt.

Nu kommer jag följa nästa prestation med spänning då MZ Maymoon ska resa över till Förenade Arabemiraten igen och vara med i President Cup i Abu Dhabi, även det 160 km men med en annan ryttare.

Förhoppningsvis har han formen i behåll och toppar den ännu mer till dess för revansch i ökensanden! Jag är djupt imponerad över Maria som får fram så starka och uthålliga hästar, som tål att tävla på den nivån. Tidigare i år var hon inbjuden med en av sina galoppörer att tävla i Abu Dhabi och var en ynka placering ifrån en prissumma på hela 240 tusen kronor… Ganska häftigt!

Dessutom fick jag faktiskt själv motivation att utöka träningsrundorna med mina egna hästar en aning i stället för att låta latmasken avgöra!

/Märta Lindqvist

Jag får lite ångest av att se killen på IKEA som knappt kan vrida på nacken då han tar betalt.

Varför det är roligare att jobba med hästar än med människor…

Jag fick frågan om vad som är roligast, att jobba med hästar eller människor. Jag fick lite dåligt samvete nästan då svaret omedelbart blev ”hästar så klart!” Det är så mycket depp kring människor… och varför det är så är nästan ännu mer deppigt.

Att jobba med behandling av hästar är för det mesta positivt. Ägarna har mål de strävar efter och terapeuten blir en bricka i pusslet för att nå glädje och framgång. Framgång i tävling eller bara i personlig utveckling och mål.

Att behandla människor är för det mesta att rota i någon annan människas smärta, stress och spänning. Det är oerhört tillfredsställande att kunna hjälpa människor, men jag märker att det så kallade ”compassion fatigue” är ett fenomen som förmodligen drabbar alla terapeuter som innehar viss empatisk förmåga och inte vill se andra plågas.

Compassion fatigue drabbar lätt människor som jobbar inom vård och omsorg, som ger av sig själva och vill se att alla andra mår bra med. Att då varje dag konfronteras med smärta, stress, utbrändhet och problem kan faktiskt ta udden av glädjen till slut.

Krasst är det ju så hemskt att en häst som är helt slut med ont i knäna och har artros upp över öronen inte får vara häst så mycket längre. Det är helt olika förutsättningar att jobba med.

En människa tillåts vara långt mycket mer halt än en häst. Vi sliter vårt hår om vi ser en person träna en häst som ser lite oregelbunden ut i gången, men reagerar knappast på en människa som släpar ena benet efter sig och grimaserar av smärta.

Eller, jag ser det och mår dåligt. Kanske det är därför det är tillfredsställande att jobba med hästar!?

Jag får lite ångest av att se killen på IKEA som knappt kan vrida på nacken då han tar betalt. Måste titta bort då jag ser kvinnan som stelt stapplar fram och ser ut att ha tidernas höftledsartros.

Hästarna ges bästa förutsättningarna för god hälsa. De äter ofta stärkelsefritt foder, tas ut på sjukgymnastiska övningar kombinerat med skogsturer flera gånger i veckan om de har tur. De rör sig mest hela dagarna så länge de inte står på box. Ägaren analyserar fodret och ser till att proteinnivån stämmer med kroppsvikt och träningsintensitet.

Blir de sjuka med inflammatoriska tillstånd blir ägaren oftast utbildad av veterinär om vikten av bra foder och rörelse.

Hästen lever här och nu och har den ett ok liv tänker den inte så mycket på framtida problem. Stressar den över att dra sin vagn har den ändå 23 timmar till att softa på med kompisarna efteråt.

Men människorna. Vi kan stressa all vaken tid, låta hjärnan ligga på och förvänta oss problem och misslyckanden. Stressen dövas lätt med för mycket stärkelse och kemikaliefyllda godsaker. Eller fritt valda beroenden som dämpar ångest. Det är så oerhört lätt att falla igenom som människa. Livet är inte lätt, och symptomen på livets hårda sida är ofta smärta. Smärtan vi dövar i själen sätter sig inte allt för sällan i kroppen.

Eller så har vi ont efter olycksaliga fall och olyckor som satt käpp i hjulet för fortsatt glädje.

Det är den smärtan vi försöker släppa loss vid behandling. Även om vi terapeuter inte behöver, så nog är det lätt att gå in i kunders smärta, stress och problematiska liv, för att kunna hjälpa. För att fullfölja kedjan av problem och förstå orsak och verkan måste vi gräva lite. Måste känna in och förstå.

Det svåra är att släppa då behandlingen är klar och vi gjort vad vi kunnat.

Det är lite enklare att behandla en glad häst som tigger en morot efteråt och glatt går in i sin box och frustar av välbehag. Att sedan följa tävlingsresultat och att se en hel hop glada människor som hör ihop med hästen och få glädjas med deras framgång är underbart.

Inte fullt lika många gläds åt att den där kvinnan med huvudvärk blivit fri från den. Tyvärr. Det är ju varandra vi borde hålla om ryggen och hjälpa, stötta och lyssna på. Men så jobbigt det kan vara, att prata om problem.

Som terapeut jobbar vi till största delen med dessa problem och faktiskt kan det vara lite otacksamt. Det händer ofta att en kund kommer tillbaka och säger att nja, så bra är det ju inte.

Jag frågar då, men axeln, gör den lika ont? Nej, nej axeln är helt bra, men nu känner jag av knäet…

Smärtan ligger som lager på lager, som en lök. Skalar vi kommer nästa nivå av smärta upp i ljuset och ska läka. Nervsystemet kan bara känna och signalera det värsta för stunden, så då det är avhjälpt hoppas nästa dolda låsning och smärttillstånd upp och gör sig påmint. Ibland kan vi lösa upp allt direkt och det är en mäktig känsla.

Det kan vara bra att minnas som terapeut, för att orka och glatt fortsätta hjälpa alla som kommer för att få hjälp, det är inte enkelt att leva. Vi bör inte ta på oss för stort ansvar för andra, men ändå göra vårt bästa. Det är inte alltid enkelt att hjälpa, men vi gör rätt i att försöka ta hand om varandra, utan att förlora oss själva under tiden vi försöker!

Blir det för mycket så prova åk ut och behandla en häst, och känn hur livsenergin fylls på igen!

Men lite märkligt (och kanske deppigt) är det kanske att vi är så mycket bättre på att ta hand om djuren än om varandra och oss själva.

/Märta

Tummen upp så här långt för regelbunden Swedish Fascia Vibes av hopphästar på elitnivå!

6 månaders Swedish Fascia Vibes hos Rolf Göran Bengtsson

Swedish Fascia Vibes av Rolf Göran Bengtssons hopphästar började som test – nu ett regelbundet inslag

Nu har jag åkt till Tyskland och behandlat hopphästar regelbundet i ett halvår. Det som började som ett test för att se om ryttarna skulle tycka det verkade vara något att satsa på, har nu gått till att bli ett stadigt inslag i underhållet av alla hästar och ett ”vi ses snart” efter att varje besök är färdigt.

Ibland kan jag som terapeut bli lite osäker på vad för nytta behandlingen egentligen gör. Men då och då är det någon ny häst som ska ha sin första behandling, eller någon som tävlat rätt tufft och av någon anledning råkat få stå över sin behandling och det märks!

De som regelbundet, alltså ca varje månad, behandlas över hela kroppen och lite extra i sina känsliga områden där vävnaderna lätt stumnar, känns oftast jättefina och behandlingen går snabbt. De nya kräver långt mycket mer tid per häst och det går att hitta mer spänning att behandla.

Det är himla skoj! Att faktiskt märka att ”så här bra effekt har faktiskt behandlingen”. Det har även varit rätt lite eller inga direkta skador på hästarna. Visserligen kollas de regelbundet av ett stort veterinärteam, men ingen häst har fått stå över sina tävlingsplaner vad jag hört utan behåller formen genom långa resor och höga hinderklasser.

Hästar som varit spända går stadigt åt ett mer harmoniskt psyke där ryttarna kommer igenom i vardagsträningen. Den som hade ett stumt och svagt bakknä blir successivt starkare och svagheten är inget som stör utvecklingen. Över lag låter betyget som att alla hästarna som ju var toppfina från början, utvecklas fint till att bli ännu bättre!

Tummen upp så här långt för regelbunden Swedish Fascia Vibes av hopphästar på elitnivå!

/Märta

Både hoppstall och travstall som lagt in ett kontinuerligt underhåll av sina hästar berättar att veterinärkostnaderna sänkts dramatiskt

Höst i Hästsverige – Märta delar med sig av tankar och tips

Så var ännu en sommar slut. Vi har i alla fall i Norrland nått tiden av frostrisk i gräset och de sista kläckningarna av svidknott som brukar signalera höst! Det innebär ännu en risk för både sommareksem och fång, då fruset gräs innehåller mer fruktan än under varmare perioder och då de giftiga svidknotten kommer i stora mängder fast man tänkt att det besväret är bortgjort för året.

Jag tänker ibland på hur man längtar efter sommar som en tokig under vintern, för att mitt i den inse att hästlivet nästan är enklare på vinterhalvåret ändå.

Då allt foder ser likadant ut, höet med sitt stabila näringsinnehåll gör att det går att ha koll på vad hästen får i sig. Inga giftiga växter som då allt annat tagit slut ger hästarna nässelutslag. Inga insekter irriterar så att hästen piskar svansen i ögonen på en vid kratsning och skoning. Eller kriget mot bromsarna som bits som galningar vid uteritter. Temperaturen vintertid är kall men ändå oftast stabil så det går att klä sig och luften går lätt att andas mot för kvava högsommardagar då det nästan bara går att rida på natten.

Eller vem lurar jag nu?

Nog är det helt underbart med sommar och sol. Det här var nog ett försök att lyfta humöret inför en hästägarhöst med kyla och mörker, reflexer och pannlampor. Egentligen har alla årstider sin charm och tar man bara vädret och omständigheterna som de kommer finns det nya möjligheter med varje säsong.

Som hästterapeut har året hittills varit magiskt.

Oavsett årstid så är det hästar i farten på tävlingsbanorna att hjälpa och heja på. Då några har uppbyggnadssäsong och bygger styrka i lugn och ro passar andra på att tävla. (Trav)hästar som inte trivs med sommar – kanske på grund av hårda banor eller gräsätande som stör metabolismen, hård konkurrens fartmässigt eller andra anledningar – kan blomma upp och få vinna på vintern, speciellt de som fungerar med broddar i skorna.

Hopphästar har jag fått följa hela året. Det känns som om det tävlas konstant, hur de orkar med alla långa tävlingshelger är imponerande och bevisar vilket bra grundarbete och vilken tajming ryttarna lagt upp för att hästarna ska hinna med att återhämta sig och orka med alla rundor.

En av dessa är ju såklart Casall Ask som jag fått privilegiet att behandla varje månad nu i nästan ett år. (Mer om det i kommande inlägg!)

Dressyrhästar älskar jag att jobba med, inte så mycket för att följa tävlingsritterna, men att få se en taktfast, rörlig dressyrhäst då den dansar fram och tillsammans med ryttaren bit för bit bygger upp styrka och finmotorik är enligt mig hårresande vackert.

Dressyren är ju en bas för alla hästar, något som förbereder dem för mer nedbrytande övningar som till exempel att landa efter ett hinder på 140 eller springa ett lopp vindsnabbt. Det är inte så många travare som rids dressyrmässigt, men jag träffar fler och fler tränare som lär sig jobba hästarna från marken för att få dem mer liksidiga, smidiga i höfter och ländrygg som möjligt och en del rids faktiskt med målet att stärka en bra grundform.

En sak som är tydlig, är att det krävs en stor portion tålamod i samvaron med hästar. Allt som går för fort fram riskerar att skada. En för snabb uppträning, för höga krav utan att backa och återhämta sig. Även behandlingar som strävar efter quick fixes riskerar att ge bakslag.

En terapeut jag jobbat med sa just det. Att ”kroppen är långsam, den måste förändras långsamt”.

En styrka hos en tränare eller terapeut måste vara att kunna sätta upp ett långsiktigt mål och våga tro på att de många små stegen till slut kommer leda fram till framgång – Vad än framgången består i.

Efter semestern har jag fått träffa några hästar som jag inte sett på ett tag. Förvånad fick jag höra att de enstaka behandlingar de fått några månader tidigare låst upp kroppen på dem så att de sakta men säkert utvecklats, sänkt rekorden sekund för sekund och pengarna har rullat in. Kul!

Både hoppstall och travstall som haft långsiktiga mål och lagt in ett kontinuerligt underhåll av sina hästar berättar nu efter ett år, att veterinärkostnaderna sänkts dramatiskt. En amatörtränare i trav talade i går om att två av hästarna nu sprungit in en halv miljon kronor, och inte fått en enda injektion i leder eller muskler, vilket annars ofta är rutin i tävlingsstallen. Vad det egentligen betyder är ju att hästarna nu håller för belastningen och inte går sönder trots den tävlingsintensitet de har.

Med den positiva ingången ska jag försöka sätta upp ett långsiktigt mål med hösten och våga hoppas på att den blir mer lärorik, utvecklande och uppbyggande än bara mörk och kall. Med fina hästar som glatt rör på sig spelar ju inte vädret någon större roll! ?

Hälsningar Märta Lindqvist

Både en och annan ryttare testade själva, för krånglande nackar, ryggar, axlar och höfter.

Global Champions Tour i Wien med Rolf Göran Bengtsson och Casall Ask

Efter sommarens OS flyttades fokus åter till att Rolf Göran Bengtsson och Casall Ask har chans att vinna hela Global Champions Tour och de ligger just nu i topp!

Innan förra tävlingen i Wien ledde han över tvåan Edwina Tops Alexander med rätt många poäng och det kändes riktigt spännande att följa tävlingsresultaten. Nästan för spännande.. I alla fall jag har inte riktigt förstått vidden av att ligga så högt i den ligan och hur nära det är!

Inför tävlingen 8-11/9 i Rom åkte jag ner till Hamburg för att göra stallgenomgång, denna gång med ytterligare en terapeut i sällskap. Vi gick igenom massor av hästar under två dagar. Strax efter det besöket skulle Casall då iväg till Rom och därefter till Wien. Det märks att det är mycket som gäller nu då touren börjar närma sig sitt slut, med final i Doha i november.

Tanken vi fick efter OS var att nu kanske göra allt som går för att hjälpa Casall att vara så rapp och flexibel som möjligt, för att kanske kunna behålla topplaceringen ända tills det är klart.

Bara att tänka den tanken är ju lite galet: att hjälpa världens kanske bästa hopphäst till att vara bäst..?

Men Rolf tyckte det var jättebra om vi åkte med till Wien för att behandla på plats och då även få se tävlingen live och finnas till hands. Sagt och gjort så åkte jag, Hans och Ivar Bohlin till Wien och Trabenbahnen Park där hopparenan var uppbyggd.

Det är ju väldigt roligt att få chansen att visa behandlingen för andra ryttare, hästägare och grooms med. Det fick vi verkligen! Både en och annan ryttare testade själva, för krånglande nackar, ryggar, axlar och höfter.

Celia, Rolfs skötare, beskrev hur vissa terapeuter vägrar hjälpa personalen med motivationen att de bara tycker det är roligt/är anlitade för att behandla hästarna… men får inte människorna närmast hästarna känns på vad som görs med dom, hur ska de då kunna slappna av och lita på vad terapeuten håller på med på hästarna?

Jag behandlade några skötare från diverse länder. En tjej kom sedan och beskrev med förvånad min hur hennes ben kändes så… annorlunda. Det gör ju inte ont i knäet längre… Hon väntade på operation för sina krånglande ben och hade även smärtor i axel och nacke. Axeln var rätt lätt att ordna, men med knäet var jag verkligen förvånad över att det kunde kännas annorlunda så fort, det brukar vara besvärliga problem att räta till – så stor som belastningen är på ett slitet knä med ett sådant arbete!

Det blir ju rätt mycket tid, då man hänger på en tävling från morgon till kväll där alla är fullt upptagna med sina uppgifter, så det är ganska skönt att få jobba med lite olika problem hos både människor och hästar. Det ena brukar leda till det andra, vilket är den bästa vägen att visa något nytt.

En ryttare som fick testa maskinen på sin smärtande låsta axel blev bättre, pratade med en kollega, som testade, blev smärtfri för första gången på åratal, bad om tid för två av sina hästar, och så rullar det på. Inget argumenterande, bara att få prova, ställa frågor och känna efter vad som händer. Ren resultatbaserad demonstration med en vilja att i första hand hjälpa människor ur låsta situationer av smärta och stelhet.

Men vi var ju där för att hjälpa/behandla Rolf och framför allt givetvis huvudpersonen själv, Casall.

Den hästen är så fantastiskt rolig att hålla på med. Han myser, somnar, äter, kikar lite med spetsade öron på allt som händer och bara trivs. Känner han att någon muskel behöver mer tryck så stannar han upp i ätandet och visar med hela kroppen exakt hur hårt det ska jobbas där.

Han är en urkraft av styrka och finess, men kan bli lite torr i vävnaderna, vilket många hästar kan bli av resande och tävlande. Så vågorna är bra för att pumpa igenom bindväv och få loss allt som eventuellt klibbat ihop lite i gluteor och framme i bröstrygg och bogparti. Det gäller ju att ha full turbo och explosiv kraft i de där styrkeproven med hinder på 1.60.

Unita var också med, som första start efter OS. Hon är kanske den mysigaste hästen med en väldigt ovanlig utstrålning. Hon känns nästan ruskigt klok. Hon vill oftast lägga upp sitt stora huvud uppepå mitt huvud och bara stå. Att bli behandlad baktill är inte lika intressant, utan stå och bara socialisera är mer hennes ide om vad vi ska göra.

Det var kvävande varmt och hästarna gick fina uppvärmningsklasser men utan att pressas. Det verkade inte vara intressant att speeda första dagen utan bara hoppa felfritt och hitta flyt.

Finalen på lördagen var ju helgens stora grej. Casall hoppade så himla fint och nollade första omgången. Han hoppade lika fint och nollade i andra omgången. Vi blev riktigt nervösa, smittade av stämningen hos alla runt hästarna som var där och själva atmosfären.

På lördagen hade det i stället börjat storma och krukor och växter rullade runt och välte, papper och program blåste runt och funktionärer sprang efter vita fladdrande plastremsor inne i arenan mellan ekipagen… Inte optimalt.

Det är rätt tufft att gå två snabba rundor och sedan omhoppning och då ha kraft kvar att maxa tiden.

Jag höll på att svimma då han startat och tagit två så snäva svängar, likt ingen gjort innan, att det syntes att håller de detta då vinner de stort!

Sedan inför näst sista hindret hände något och Casall stannade… Där flög ju segern och placering iväg och vi var som halvt chockade allihop. Men det är satsa för att vinna som gäller känns det som! Tydligen hade hästen blivit lite osäker på vägen, och ett missförstånd gjorde att det inte stämde med antal språng och han valde att stanna. Rutinerad herre kanske, som känner då det finns risker med.

Först dagen efter hade de skakiga benen rätat upp sig och det var dags för Unita och Paris jets laghoppning. Hon hoppade jättefint! Lagkamraten hade otur med rivningar i första omgången, så sammanlagda fel gjorde att de kom utanför placering. Men alla var nöjda med hennes rundor och prestation!

Nu är det ännu mer uppbyggd spänning inför finalen i Doha. Där nu Rolf bara ligger fem poäng före Edwina. Phu!

Jag har den stora glädjen att få åka även dit och försöka göra allt jag kan för att kanske kunna bidra till att förbereda kungen Casall för den pressen. Är enormt imponerad över ryttarna som kan behålla lugnet i de där sanslösa omhoppningarna och kan lägga upp ritterna så exakt!

Rapport kommer att komma från Doha då det är dags. Håll nu alla tummar för att hjälpa mästarna Rolf Göran och Casall Ask ta hem den här segern!

/Märta

Relaterade inlägg